nu gittar jag iväg till örlen. Ingen svensk sommar för mig utan örlen. Sjön som varit min bäste vän enda sedan jag var en liten valp som satt vid strandkanten naken med mina dumbo öron och byggde sandslott med min facinerade plastspade.

åren gick och örlen var sig lik, men inte jag. Jag gick ifrån sandslottsbyggare till delfinhoppare till munfontän. Och vad är jag nu då? jag vet inte om jag ska kalla mig själv för badkruka eller kärring. Men mycket bad blir det inte, tyvärr. Trots att jag vill bada säger samvetet emot. Frågan är om jag blivigt för fåfäng eller om nöjet minskat.