Jag ska nog sluta längta efter saker. Det gör bara situationen ännu jobbigare. Nu längtar jag galet efter att bli tjugo och komma hemifrån. Men tänk sen när jag fyller 25? Då kommer jag också längta efter att vara tjugo, och hur hopplöst är inte det då? När det ligger bakom ryggen på mig, Det är pasé och helt bortblåst kommer aldrig hända. I Nuläget kommer det ju iallafall hända, det är ingen dröm eller något tillbakablickande.

och idag ska jag på 17 år 1 månad och 10 dagar träna. Det tillhör inte riktigt mina vardagliga ritualer, jag vet inte riktigt vad som hände.