jag tror jag aldrig kommer kunna förklara mitt förhållande till viss musik. Det kankse låter sjukt men i somliga fall lyssnar jag hellre på musik och stirrar upp i taket än att göra nått annat vettigare. Det är lite som ett plåster på såren, som en liten röst ur högtalarna som förstår allting för bra. Som en liten jävla bästis jag kan lyssna på när jag vill och bara ligga på rygg i sängen och kolla upp i den helst blåa himlen genom fönstret, se molnen susa förbi och tycka att det är så jävla skönt att höra nån som kännt exakt samma sak.